30 år av "En vain pour eviter" - en sångares dagbok

När jag var 20 bodde jag i Härnösand och hade en fantastisk sånglärare. Hon jobbade på Kapellsbergs Musikskola och jag hann sjunga igenom en massa repertoar med henne. Många har följt med mig och funnits där i bakhuvudet - med lite textbortfall men inom trallhåll. En av dem är "En vain pour eviter" som är en aria ur Bizets opera Carmen. En dramatisk och ödesdiger aria som sjunger sig själv om man kliver ur vägen för den. Texten och musiken geniala i sin enkelhet.

Nu 30 år senare, tillbaka i Härnösand, har jag haft möjlighet att plocka upp mina sånglektioner igen för samma lärare. När vi skulle titta på en ny sång låg den plötsligt där på flygeln. "En vain..." 

Kroppen minns

När jag började sjunga på det här mer fokuserade sättet, inte bara nynna från bakhuvudet, märkte jag att kroppen visste precis hur jag brukade sjunga den! Det var som två parallella spår - Marja för 30 år sedan och Marja idag. 

Det har naturligtvis hänt massor med mig under dessa 30 år, det är ju mer än halva mitt liv. När det gäller sångkontexten så har jag gått från lustfylld sång i 20-årsåldern, till prestationsångest och sorg i 25-årsåldern, över spänningar och förvirring som stoppade min fortsatta lust att musicera, via en period av total sångförmörkelse men stora upptäckter om mig själv och min kropp med hjälp av Alexandertekniken, och en nyfiken återanknytning med körsång och sånglektioner när jag bodde i Stockholm.

De senaste två åren har jag, med hjälp av Alexandertekniken och min nygamla lärare i Härnösand, tagit jättekliv framåt, inåt, utåt, uppåt i min sång. Jag har äntligen på riktigt börjat våga, och förstå att jag verkligen kan, applicera mina Alexanderkunskaper även på det sorgtyngda sångkapitlet.

Åter till Carmen

Kroppen visste som sagt precis hur 20-åriga Marja brukade sjunga. Jag fick syn på en sorglös sångröst som inte tänkte så mycket på teknik och som inte hade så stor koll på sin kropp. Det bara funkade! Jag fick också syn på de små genvägar och vanor hon använt sig av som förmodligen la grunden till kommande spänningar och problem. Parallellt med 20-åringen fanns Marja 50 år som har full koll på vad som händer i kroppen - och nu hände något intressant! De vanor jag haft i 20-årsåldern fanns där, synliga och tillgängliga för mig att använda igen, men Marja 50 år kunde se dem och välja något annat! Plötsligt hade jag tillgång till ett sätt att sjunga som inte behövde engagera mina gamla vanor, de som skapat obalans och spänningar!

Från omedvetenhet till klarsyn

Vi pratade lite, jag och min sånglärare om vikten av att förstå vad man gör. Vi hade samma erfarenhet av att kunna ta en elev till ett friare sätt att vara och i hennes fall sjunga, men om man inte förstått hur man tagit sig dit är det svårt att återskapa den friheten när man är själv på sin kammare. I mitt fall har det tagit väldigt lång tid att förstå och se vad det är jag gjort som stått i vägen för min sång. Jag har inte haft några problem med att applicera det på i princip allting annat, men just sången har varit så tyngd av "jag kan inte"-sorg. Jag har djupt inne i mig, inte trott att jag någonsin skulle kunna sjunga på ett fritt sätt, och den övertygelsen har stoppat mig från att verkligen titta rakt på vad det är jag gör, inte bara genom kisande, halvt bortvända ögon. Det har krävts mod och en skicklig sånglärare att våga lita på mina kunskaper även på sångområdet.

Fortsätter "skala löken"

När jag börjat våga se mina vanor rakt i vitögat har det blivit möjligt att bara fortsätta skala av det som inte behövs för att det som behövs ska kunna engageras av sig själv. Naturligtvis behövs övning för att få kroppen att svara, men istället för att behöva gå omvägen via gamla hjulspår kan jag istället hitta en ny stig att gå på. Med uppmärksamhet och närvaro kan jag trampa upp den nya stigen samtidigt som jag ser de gamla hjulspåren. De blir en referens för var jag inte vill vara, för jag vet att de leder till en vägg som inte går att stånga sig igenom. Jag har varit där förut.

Den nya stigen vet jag inte vart den leder, men jag vet att jag alltid kan stanna upp och välja något nytt.

Sjunger du? Eller känner du igen dig inom nåt annat område?

Marja Bennett