Jag förstår till slut att det är när jag inte andas som jag andas
Feb 13, 2026""I see at last that if I don't breathe, I breathe. . . "
Det här citatet från en av F.M Alexanders elever har funnits med mig ända sedan jag började min Alexanderteknikresa. Det har funnits med som något att aspirera till som jag aldrig helt och hållet har förstått. Förrän nu.
Som med allt i inlärning så finns det ju nivåer av förståelse, och jag har förstås ända sedan jag började med Alexanderlektioner blivit bättre och bättre på att lämna mig själv i fred och låta andningen sköta sig själv - att låts revben och diafragma göra jobbet och att låta luften strömma in och ut genom näsan, men det har alltid funnits ett element av någonting som jag inte riktigt förstått.
Alexander menade att när det hördes att man andades in genom näsan, då gjorde man för mycket. Och det tycker jag är väldigt tydligt. Om man tänker på de klkassiska instruktionerna att andas in och andas ut i yogan till exempel, så finns det ett element av att man faktiskt samtidigt som man andas in drar ihop sig. Lite som om man stänger till näsan lite och skapar anspänning i inandningen. Och det gör att nacken och hela längden i ryggraden påverkas. Man trycks ihop, om än aldrig så lite.
På sistone har jag uppmärksammats på näsans anatomi, och hur utrymmet innanför näsan är så mycket större än den del av näsan som sitter på ansiktet (se bild). Det finns enormt mycket utrymme bakom och uppåt i näsans anatomi och om man tänker att luften ska släppas in och upp i det utrymmet så tar man bort det där med att "dra ner luft" i lungorna. Luften ska inte dras in. Och definitivt inte ner! Den kommer dit naturligtvis, men vi behöver inte styra den dit.
Det som också hände för mig när jag började förstå detta, var att mina fria revben, de två bar av revben längs ner i bröstkorgen som inte fäster på framsidan, reagerade direkt på det här sättet att tänka och gjorde det jobb jag alltid längtat efter att de ska göra i min andning UTAN att jag behöver styra, fixa, manipulera etc.
Det här har också förändrat ALLT i min sång. Plötsligt finns ett utrymme i huvudet för sången att börja i, att vara på, att expandera in i. Och, jag inser tillslut, att det är när jag inte andas, som jag andas.
Så peppad att dela med mig av de här nya tankarna! Hör av dig om du vill boka en lektion!
Med värme,
Marja
