FÖTTER, FASCIA, FLÖDE
May 08, 2025Fötterna landar på marken, och jag kan inte beskriva det på nåt annat sätt än att kroppen flödar över fötterna. Jag springer, men det känns mer som om jag flyter fram.
Jag har några längtor. Ett par kroppsliga uttryck som jag vill förstå innan jag dör. Den ena är att sjunga helt obehindrat. Att hela kroppen ska vara engagerad i sången och att det ska flöda obehindrat. Den vägen befinner jag mig på. Det är förstås långt kvar, men jag ser långt bort i horisonten att det är möjligt och att vägen jag befinner mig på leder mig dit.
Den andra är att förstå det här med att springa. Att kunna löpa och tycka att det är härligt, och återigen, fritt och flödande. För jag vet att det kan vara så.
När det gäller löpningen har jag försökt många många gånger. Men som det alltid brukar vara för mig, så blir det inte långvarigt om jag inte kan förstå hur man gör för att det ska bli sådär härligt. Korta stunder har jag befunnit mig "på vägen". Men sen halkar jag ner i det symboliska diket igen. Och eftersom löplängtan inte är riktigt lika stark som sånglusten så överger jag det en stund. Till nästa gång.
Den här våren är det annorlunda. En serie av olika händelser har gjort att jag fått syn på mina fötter och hur de hänger ihop med benen, med diafragman och hur fascian behöver få flöda och vara i kontakt genom det hela. Dels har jag haft tillfälle att återigen detaljerat studera fötternas anatomi pga av att jag hållit flera kurser i ämnet. Dels har jag jobbat med fascian i fötter och ben inspirerad av Brooke som har instagram-kontot musical breathwork. Och i den här processen har jag förstått att för min del behöver jag få kontakt och elasticitet i fascian INNAN jag kan tänka att jag ska vara explosiv och fjädrande. Jag behöver koppla ihop det hela först och inte förvänta mig att det ska fjädra från ingenstans!
Så idag snörade jag på mig mina älskade barfotaskor och började springa. Tänkte på kontakten och hur fascian hängde ihop från tårna och hela vägen upp. Och såklart har jag gjort en del jobb med det här lite indirekt som kunde kopplas ihop i löpsteget, men den allra viktigaste komponenten är det mentala skiftet. Att polletten trillade ner, och jag förstod hur det hänger ihop och jag ser nu även "löpvägen" materialiseras framför mig. Vem kunde tro det? Att det var i 55-årsåldern den insikten skulle landa!
Och nu sitter jag här och skriver med en behaglig levande värme i underbenen och fötterna. Som om att kroppen viskar ett förnöjt "Ja. Äntligen fattar hon"
